Ångesten och ovissheten blir för stor. Jag faller. Faller ner på marken, krashlandar med mina känslor i min utsatthet. Jag reser mig inte igen, inte efter att ha blivit nersparkad ännu en gång. Hjärtat dunkar och jag tappar fattningen. Jag reser mig inte upp igen. Jag trillar sönder, och bitarna flyger iväg med vinden och kvar finns bara jag, men ändå ingenting.