Du avväpnar mig, överumplar, skadar, krossar mig på en sekund. Dina ord flyger som en fil med gift mot mitt stackars hjärta. Känner mig som ett kärleksbrev som skickas för att bara kastas in i vedspisen. Svävar som en fjäril i november, känner mig vilsen. Svävar mot ett slut. Usch ja. Att jag inte kan släppa dig gör ont. Även om jag inte ångrar något, så önskar jag att det var lättare att bli fri och klara av att vara ensam! Jag som brukade vara så bra på att vara ensam, trivas i det och gå långa promenader i min ensamhet och känna mig oslagbar. Men den känslan har svävat iväg och fastnat i ett askmoln från island. Svävat iväg och regnet ner på mig och jag ligger på marken och försöker att få ihop pusselbitarna. Försöker få ihop en vacker bild av bitar med avskyvärda ting på.


Hold your head up high and this pain will die. MF.